heej!

kom ihag att folja mig pa resdagboken: Curry-Carro ar mitt nickname.
kommer kanske skriva lite har ocksa men mest dar.

har kommer det nog mest vara sant jag inte vill skriva pa resdagboken da det ar lite mer oppet dar.

hade en riktig hata-mig-sjalvdag igar. eller har val haft det mer och mer nu pa senare tid.
there has to be a change!

1. jag ar ful, fet och acklig.
2. jag orkar ingenting pa grund av ovanstaende.
3. jag fick leta ihjal mig efter tva indiska trojor har. sa ska det inte vara. XL var for litet. kopte pa big size avdelningen.
4. av nan anledning bot dom stol till mig dar vi at igar. vad kan den anledningen ha varit? holl nastan pa att borja grata men skrattade bort det.

i hela mitt javla liv har jag fatt utsta att jag ar tjock.
och jag vet att det ar mitt fel. och jag vet att det ar bara jag som kan andra pa mig. och jag vet att det inte hjalper nat att ha negativa tankar. eller att tanka tillbaka pa saker. men ibland sa gor man saker man vet att man inte borde gora. right?

laser mia skaringers bok som ar en bok med samlade kronikor och blogginlagg som hon tidigare har skrivit. en av de kronikorna har etsat sig fast i mitt bakhuvud. for den traffade mig. rakt. in. i. hjartat.

jag minns en gang nar vi slutade 5an eller liknande och jag hade tagit pa mig klackar och strumpbyxor for forsta gangen. och for forsta gangen i mitt liv kande jag mig fin. nagon av killarna gav en kommentar om vad jag hade pa mig. inte elakt utan bara ett konstaterande. jag sprang ivag och grat och froken fick hamta mig. dar var min dag forstord.

jag minns alla mellanstadiediscon jag till slut bestamt mig for att ga pa. endast for att sitta i ett horn och se pa nar alla andra dansar, fnissar, flirtar. jag hatade det. men nagonstans inom mig fanns det val ett hopp. en onskan om att bli sedd.

jag minns alla ganger vi skrev "snyggast i klassen" listor och hur jag varje gang kom sist. det kandes. det kanns fortfarande. de menade inget illa med det. trots det har just dessa listor format mig till den jag ar idag. men som vanligt skrattade jag bort det. minns att jag en gang kom forst pa en av de listorna. men sen kom det fram att det bara var ett skamt. jag skrattar fortfarande. forsokte trosta mig med att jag nastan alltid kom forst pa "snallast i klassen" listorna. det hjalpte. verkligen.

jag minns nar jag, carolina dellen, antligen fick en kille. sjalvklart pratade vi knappt. men det var som det skulle vara. jag var en av dom. dom som jag alltid ville vara. vi var ihop i tre dagar. sen retade en av hans kompisar honom sa mycket att han gjorde slut. for att det var jag han var ihop med. och inte en av dom. min bubbla gick sonder.

jag minns nar jag var hemma hos en kille som jag var kar i. som jag hade varit kar i, i flera ar. hur jag satt i hans sang. och det pirrade i magen. mellan mig och honom satt min kompis som var hans tjej. jag var bara ett roligt sallskap att ha med i fall det skulle bli pinsamt.

jag minns alla ganger vi fatt reda pa att vi ska gora halsokontroller. nagot som ingen annan tanker pa. men for en tjock ar det ett rent helvete. jag madde daligt langt innan och var nervos anda fram tills det ogonblicket da det var dags. att fa det svart pa vitt. du ar vardelos. du ar ful. du ar tjock.

jag minns en gang i matsalen nar froken sa till mig att jag inte fick ta mer mat. jag tror aldrig jag skamts sa mycket som da. fornekelse. jag har val inte tagit mer an en gang. men det hade jag. det visste jag. men jag visste ocksa att det var fel. nagot som ocksa var fel var att skolsyster efter det hamtade mig mitt i en lektion och jag fick snallt folja med och prata mat och vad man bor och inte ata med henne. jag var 11 ar. mina klasskompisar undrade sjalvklart vad jag gjorde dar. dom fick aldrig veta.

jag minns alla ganger jag blivit vald sist pa gumpan. alltid. "du kan ta dom sista som ar kvar", "nej gor det du, jag behover dom inte". jag behovdes inte. jag var betydelselos.

jag minns hur jag alltid ville rida ponnyer i stallet men aldrig fick. men det jag sarskilt minns ar nar jag fragar min ridlarare varfor jag inte far rida mary nat mer sager hon arligt och rakt: du har blivit for stor for henne. jag hade da inte vaxt nagonting pa langden sa jag forstod. jag forstod medsamma. och det var dar min vandning kom. en gang.

jag vet inte riktigt varfor jag skriver det har eller nagonting men jag tror det var nagonting som jag bara maste fa ut. skulle kunna fortsatta med den har listan i all evinnerlighet men nu orkar jag inget mer. da blir jag bara mer ledsen. och jag vill verkligen inte fa nat medlidande for jag vet att det ar mitt fel och att det ar jag som kan gora nat at det.

jag ville bara fa det ur mig. det ar dessa handelser som till viss del format mig till den jag ar idag. det kommer aldrig att forsvinna. men jag vill fa det att inte vara lika gomt. nar det ar gomt blir det till nagonting farligt. nagonting skort, min akilleshal. det ar det redan. men kanske kan jag latta lite pa den halen nu.

vet inte ens om ni orkat lasa detta och det var nog inte ens syftet heller.

men tack mia skaringer. tack for att du forstar. tack for att du vacker kanslor.

nu kan jag ga vidare. igen.